13januari 2008

Maja skrev i ”gästboken” att på fotona på ”om oss” ser det ut som om något gått förlorat för var och en och jag måste hålla med Maja, bara jag tittar på fotona förlorar jag energi och känner att jag har tappat kraften.....och tappat kontakten. Jag är någon annanstans och undrar om hur och var jag kan hitta Jenny igen.

Och egentligen är det inte så konstigt att man har tappat orken när hela processen är på ”anteckningar” och jag inte vet hur och vad jag ska använda den här sidan till, just pga det. Om jag lägger fram och ut idén om vad jag ska göra, kommer jag verkligen ha lust kvar för att färdigställa verket då? Kanske är vi som gamla kompisar nu, Jenny och jag. Vi känner varandra ganska bra och har kommit in i en period av stillhet och likt en pålitlig vän finns hon där utan att vi hör av varandra varje dag. Borta är känslan av att gå in i en annan person, rädslan för att tappa sin egen och för att mötas igen behöver jag anstränga mig. Jag måste läsa hennes brev om och om igen, titta på bilderna av henne och vara nära föremålen. Jag har en strategi men vet inte om jag vill berätta om den av rädsla att även förlora kontakten med idén.

(jag byter fotografiet)

Nanna

10 januari 2008

Om Jenny:

Hon plastar in alla sina böcker.
Hon klipper ut tidningsartiklar, några lägger hon mellan bladen i sina böcker, andra lägger hon i plastfickor som hon sedan binder ihop med snören så att de bildar blädderbara arkiv.

Terese

2 januari 2008

Vi håller på och försöker få till en utställning. Skriver bidragsansökningar. Jag tycker att det är så svårt, jag är som mitt i ett virrvarr. Jag kan inte se någon röd tråd. Vet inte vad jag ska skriva att jag vill ha med i en utställning. Allt jag gör och tänker känns bara som små små spår, eller små ledtrådar. Jag har svårt att prata om projektarbetet med andra, kan inte förklara vad det går ut på, när jag försöker blir det hackigt: -Det är ett KU-projekt. (alla bara: -Vad är KU för något?) -Vi har köpt ett dödsbo. -Vi letar efter ett porträtt. -Vi är intresserade av vad som är sant och vad som är falskt, FIKTION menar jag. -Vi dokumenterar. Och när etiken kommer på tal blir jag stum och får ont i magen (apropå Kristinas anteckning om att hon har svårt att rättfärdiga projektet för sig själv). Det är bara när jag är här i ateljén som jag blir lugn. Nu när jag är mitt bland sakerna, fotar och skriver och kan känna någon slags närvaro är det självklart att vi gör det vi gör.

Terese

Jag har svårt att rättfärdiga det här projektet för mig själv. Egentligen tycker jag kanske att det är fel att lämna ut någons saker så som vi gör. Det som jag är intresserad av i dödsboet är tiden det skildrar och det allmänna i vad saker betyder för oss och att vi alla ska dö. Kanske är det ett sätt för mig att distansera mig och slippa se personen bakom.
Jag vet nästan ingenting om hennes släktförhållanden, det intresserar mig inte eller så förtränger jag det för att skydda mig själv.

Jag kan inte säga att jag känner så som Nanna att jag vill putsa och göra sakerna fina, jag vill fota och sen packa ner dem i lådor som jag kan bocka av som klara. Det kanske också är ett sätt för mig att skapa distans till Jenny.

Samlar vi på saker för att skapa trygghet åt oss själva?
I så fall skulle man kunna säga att vi har en människas samlade trygghet här.

9 november 2007

Döden och Jenny Letaren

Det har hänt något fantastiskt: Jag förstår, verkligen förstår, att Jenny har funnits. Hon har varit en människa och tänkt –vad har hon tänkt?, och känt –vad har hon känt?. Hon har varit lycklig, rädd, arg, ensam, tillsammans. Hon har skrattat och sökt. Jenny Letaren. ..................................................................................................................................................... . . . . . .
En nyfikenhet har växt i mig i och med att jag verkligen förstått (det är skillnad på att veta med förnuftet och att verkligen förstå). Samtidigt med nyfikenheten kommer rädslan. Ska jag låta någon annans liv skölja över mig utan kontroll? Jag är rädd för att tappa greppet, och det kommer jag att göra för ett liv är så stort, det finns ingen möjlighet att greppa eller inringa, jag kommer att sugas med och tappa bort mig. Och det finns ingenstans att gömma sig längre, för om jag erkänner att Jenny var till så måste jag även erkänna att jag i förlängningen kommer att inte vara till.

En person har sagt till mig att ungefär två gånger om året så vaknar han till mitt i natten, sätter sig upp i sängen och inser att han kommer att dö. Det är varje gång en sådan lättnad, för om han ändå kommer att försvinna så finns det ingenting att vara rädd för, han skulle kunna våga vad som helst. Han försöker hålla kvar den känslan. Men redan dagen efter kommer vardagsrädslorna smygande.

Insikten om dödligheten som ett öppnande av tusen möjligheter. ................................................................................. Dödskallegrinet under ansiktet som vår befriare från de rädslor som förminskar oss.

Jag önskar få en gnutta av den befrielsen genom att fortsätta med det här.

Terese

8 november 2007

Jag vänder kläderna utochin och läser om Sai Baba

Terese

2 november 2007

Vill tillägga några saker. Idag hittade jag ett vykort adresserat till den jag tror är Jennys mor. Det började "Hej Farmor " vilket passar in på mina tankar om att Jenny hade bröder. Bilden på vykortet föreställde en vy över Sundsvall. Kortet var skrivet med ett barns handstil och avsändaren var Helge.

Nanna

29 oktober 2007

Jag tror mig (efter några få ledtrådar) kunna ana vem Helge är. Jenny hade två bröder som troligtvis är döda nu varav den ena har en son som heter Helge. Att det är hennes brorson kan jag inte riktigt veta men enligt födelsedagskort, vykort och brev så lever Helge med en kvinna som heter Naemi i Simrisehamn. De har barn och är verksamma i Jehovas vittnen. Alltså även dom sökare av något slag.

Nanna

22 oktober 2007

Jag håller med Susanne om att man blir lite ledsen av att se saker som hon gjort själv, det blir så tydliga spår efter en individuell vilja och en person som verkligen funnits till. Det svindlar i min skalle när jag tänker på hur många människor som funnits till och nu bara är borta, jag vill egentligen inte tänka på det alls.
Apropå de halvfärdiga sakerna: jag får lust att fortsätta på, slutföra dem. Vika, stryka och fålla upp ruggade kanter på tillklippta tygbitar. Brodera vidare på ett halvgjort broderi.

Igår fotade jag en gammal Konsumpåse som bland annat innehöll tygremsor. Det ser ut som sådant som man väver trasmattor av. Vissa remsor var ihopknutna med varandra i ändarna. Varför gör man så? Är det något man gör med material till trasmattor? Faster Gerda vävde massa trasmattor, själv har jag inte vävt en enda trasmatta i hela mitt liv. Men klippt sönder en randig skjorta som jag växt ur har jag gjort. Det var en blå-grå-vit-randig skjorta. Jag klippte ut de olikfärgade ränderna var för sig. De tygremsorna har jag sparat i en plastpåse. Plastpåsen ligger i en flyttkartong i källarförrådet. Det var meningen att det skulle bli konst.

Terese

PS: "Helges hår", vem är Helge? DS

12 oktober 2007

”Genom att dokumentera en för oss okänd människas tillhörigheter vill vi se vad som kommer att framträda.”

Vad framträder?

-Min gammelfaster, född 1904 och död 2000. Hon köpte alltid runda kakor av hårdbröd när det var extrapris. Bakom köksdörren i hennes lägenhet stod jämt en trave med minst tio stycken hårdbrödpaket, som en kolonn, den räckte en till bröstet när man var liten.

Jag använder den okända döda personen som ett medel för att nå till mig själv och min historia. Det måste vara så det är.

Terese

1 oktober 2007

Jag håller på att teckna av ett mönster från en duk. Jag började i det översta vänstra hörnet av papperet och arbetar mig neråt och åt höger. Papperet är större än duken så jag måste rita av samma mönster om och om igen för att täcka papperets yta. Det är viktigt att det blir heltäckande. Innan jag började ville jag att man skulle omfamnas av mönstret/slingorna/blommorna/sjöstjärnorna. Jag ville att det skulle vara stort som en tapet. Men det kändes oöverstigligt så jag började teckna på det största arket jag hade hemma: en 72x102 cm stor vit yta.
Jag har hunnit över hälften. Det går långsamt. Under tiden jag arbetat har jag tänkt att detta är ett försök att närma mig den person som ägt duken (eller är det en bonad?), att tiden jag ägnar åt att teckna av mönstret skulle föra mig närmare henne, en tanke som ju fler gånger jag tänker den mer och mer förvandlas från vacker till befängd. Jag vet inte om hon brydde sig ett dugg om den här duken (/bonaden). Hon kanske hatade den, eller var helt likgiltig. På senaste tiden har jag tänkt på andra personer medan jag jobbat, som damen jag är personlig assistent åt, och Denis, och mamma&pappa, och min gammelfaster som är död.
Det måste finnas en anledning till att jag fastnade för det här mönstret, något som gör att det för mig är värt att teckna av.

Efter att jag läst Kristinas anteckning om hur hon kände för dödsboet då, och hur hon känner nu så har jag funderat lite på hur det var för mig i början. Precis när vi köpt dödsboet så hade jag panik för det var så många saker. Jag har spenderat mycket tid på loppmarknader och samlat på mig prylar och hade bestämt att det skulle bli ett slut med det, inget mer samlande! Så plötsligt stod jag i ett källarförråd och höll jag på att drunkna i ett berg av svarta sopsäckar proppfyllda med just sådant som man hittar på loppis. När jag sedan började ta upp saker i händerna, bläddra i böcker och hitta plånböcker och pass från en specifik person knep det till om hjärtat och jag kände någon slags sorgsenhet. På helgen efter den första veckans plockande med sakerna var jag bjuden på födelsedagsmiddag på en salsaklubb, väl där började jag gråta utan att jag kunde förklara varför, alla andra dansade och jag bara hulkade bakom händerna. Denis var övertygad om att det var dödsboet som var orsaken.
Det måste ha varit då i början som jag hittade duken/bonaden.

Nu känner jag ingen sorg längre, eller så tar jag mig inte tid att känna efter.

Terese

Work in progress

21 september 2007

När vi precis hade köpt dödsboet och jag tittade på sakerna för första gången så fick jag en otroligt stark känsla av död. Och jag tror att eftersom det var en okänd människas saker så blev den känslan starkare. Jag hade ingen relation eller minnen till sakerna, de bara var där, ett bevis på att en person levt och dött. Det var inte någon nostalgisk död jag kände (som efter en nära anhörig där man mitt i sorgen har minnena och i dem en tacksamhet över att man fick känna personen) utan en tom, rå och ensam död. Och jag tänkte väldigt mycket på min kropp hur den fungerade och att den gjorde det. Tankar jag hade som barn kom tillbaka, varför jag är jag och vad som händer efter att vi dör. Jag gjorde flera teckningar med organ och inälvor. Jag drogs till det som jag tyckte var äckligt. De blev symboler för död.
Men nu, ett halvår senare känner jag inte lika starkt närvaron av död längre. Jag har vant mig vid sakerna och jag har fått en relation till dem. Men jag kan inte påstå att de känns som mina. För mig är det Jennys saker som vi använder. Om jag lånar med mig en sak hem så vill jag väldigt fort lämna tillbaka den igen det känns inte rätt att inte ha dödsboet samlat. (Jag undrar hur det kommer kännas när vi såsmåningom blir klara med det här projektet och gör oss av med det.)

Vad är dödsboet för mig nu. En känsla av tid, av samlande, av historier dolda i saker. Eller är det bara en hög med saker som vi fotograferar, numrerar och sorterar.

Kristina

5 september 2007

Seansen

Det var en slaskig vinterkväll i januari som mötet skulle hållas. Vi hade nyligen köpt dödsboet och precis börjat att plocka upp sakerna. I början upplevde jag det som om jag snokade och likt en råtta girigt rev och slet bland sakerna, nyfiken på vad vi skulle hitta i alla banankartonger. Det var olustigt och sorgligt på samma gång, en människas frånvaro var påtaglig. Något kusligare blev det när böcker om reinkarnationsterapi, livet efter döden och möten med utomjordingar dök upp, den ena efter den andra. Föremålen lät oss förstå att hon gick på seanser och hade rest långt för att besöka religiösa platser. Det verkade nästan som hon var fixerad vid döden. Trodde hon på ett liv efter döden eller önskade hon att hon gjorde det? Var hon kanske rädd? Rädd för tanken att livet bara kan ta slut.

I all olustighet kom vi på idén att vi kanske borde gå på en seans och se om vi skulle kunna få kontakt med henne. Det vore faktiskt som att gå i hennes fotspår och kanske skulle vi kunna komma henne närmare.
Jag tänkte att om hon kommer till oss så skulle hon kunna säga vad hon tycker om vårt projekt. Kanske kunde jag då få tillåtelse att göra detta, ett slags ok tecken av henne?
Men var jag beredd på ett misstyckande?
Tänk om hon skulle säga - Nej, jag gillar inte idén eller (strängt)- Vad håller ni på med? Eller ännu värre, vara sårad och känna sig utlämnad. Skulle jag lägga ned hela projektet då eller skulle jag våga fortsätta? Vi skulle bli osams hon och jag. Jag skulle bråka med en död.

Jag var nervös den här dagen. Föreställde mig att vi skulle sitta i mörker, i en ring och hålla varandra i händerna. Mediet skulle säkert vända sig mot mig och tycka att jag utstrålade dålig energi och fösa bort mig ur gruppen. Jag skulle inte passa in bland de andra mer ädla själarna och bara min närvaro skulle förstöra. Dålig, dålig, dålig! Värst skulle nog vara om mediets röst skulle förändras och förvandlas till någon annans eller att jag skulle bli så påverkad och berörd så att det ledde till galenskap. Jag skulle liksom tappa kontakten med allt världsligt, vilket i sin tur betyder att jag skulle tappa kontakten med människor och då.....blir man ensam. Jag fruktade vad som kunde framkallas i mitt huvud och försökte tänka förnuftigt att jag kunde lämna rummet om jag ville. Skulle jag tro så skulle jag väl det.

Vi vände oss till ”spiritualistiska sällskapet sanningssökarna” som håller till i Tempel Riddare Orderns lokaler. Inträdes avgiften var 100kr för att medverka i en sk storseans. Vi klev in och vid ett litet bord satt en kvinna och tog betalt. Här kunde jag ha bett om ett kvitto men min fasa för att komma sist och hamna på en plats där jag skulle vara synlig och oskyddad fick mig att strunta i det, så jag skyndade mig in. Det var ingen cirkel av stolar och inget kolsvart mörker heller utan stolar som stod på rader. Jag tog en plats bredvid Kristina så att Terese fick  sätta sig på andra sidan om mig och ta en plats som var mera synlig i gången. Jag försökte att nollställa mig, att inte vara skeptisk utan öppen för att se vad de gör på en seans. Efter ett moment av tystnad och ljuständning entrade mediet (som var en ”Runar typ") rummet. Han startade kommunikationen med andevärlden med detsamma. Efter allmängiltiga beskrivningar av en ande vände han sig till en man i den främre raden som hade varit på seans förut. När den konversationen var slut vände han sig mot vår rad och till oss. Och för en liten stund tänkte jag att nu kommer hon, nu är hon här. Vi satt ju där och väntade på henne. Vi hade ju gått dit för hennes skull. Och jag tänkte att nu får vi, får för att vi ber om det, för att vi söker upp och inte låter de döda vila.
Men mediet hade en äldre man med sig med grått hår, svarta byxor och vit skjorta. Är det min morfar eller kanske din farfar? tänkte vi nog alla. Gubben med byxorna ville prata med Kristina men Kristina kände inte igen gubben och då undrade mediet om det var någon annan på raden som kände igen karl´n. Önskande tänkte vi alla att det liknar ju kanske litegrann min morfar eller farfar. Men mest bekant med mannen tyckte Terese att hon var för hon sa ja. Mediet ville få Terese att berätta och ge ledtrådar eller ”hjälp” för det verkade vara lite knivigt att tala klarspråk där i andevärlden men det ville inte hon. Hon fick ändå veta att den hon trodde var hennes morfar hade dött av en hjärtinfarkt och var en charmig person som älskade att påta i trädgården. Vidare i seansen började folk att höra fel och missförstånd uppstod som mediet manövrerade genom att förändra lite i berättelsen. Alla längtade efter någon och nästan alla började tycka sig känna personen som mediet hade kontakt med. De flesta som var där fick påhälsning av någon men Jenny som vi sökte, visade sig aldrig. Så var seansen slut och någon slags spänning släppte men jag hade inte fått något svar på frågan om det var ok att göra ett konstprojekt av hennes hem och allra personligaste ägodelar.

Se bild

Nanna

3 augusti 2007

Minnen
Jag har ärvt mormors kaffekoppar. Egentligen tycker jag nog inte att de är särskilt fina, men de är hon. Varje gång jag dricker ur dem så ser jag henne framför mig. Hur hon står vid diskbänken, dricker kaffe och röker en halv cigarett. Så tar hon en sax och klipper bort askan känner med tummen att den är riktigt släckt innan hon stoppar ner fimpen i sitt cigarettetui för att rökas färdigt till nästa kaffekopp.

Kristina

16 augusti 2007

Hur ska man agera för att visa respekt för en död människa men ändå tillåta sig att dokumentera och offentliggöra det som var hennes mest privata ägodelar?

9 juli 2007. Minsk

Till Kristina och Nanna:

Kommer ni ihåg sjalen som vi hittade i en av Jennys kartonger strax innan den andra flytten? Den var vit och genombruten med små broderade rosa blommor på, varje blomma omgiven av ljusgröna blad. Jag tyckte den var vacker, jag kan inte minnas era kommentarer bara att Nanna var negativt inställd.

För några dagar sedan gick jag in på ett varuhus här i Minsk. Bland alla klockor, väskor, elartiklar, parfymer och kvinnor i identiska aprikosa dräkter (butiksbiträden) såg jag en gammal gumma som stod och åt på en muffins. Hon var kort och tjock och hennes kläder var gråblå men över axlarna bar hon en sjal som stod ut från det andra. Det var Jennys sjal! Jag var säker på det. Sjalen kändes lika felplacerad på gumman som gumman kändes felplacerad i varuhuset. Det kändes som ett tecken. Medan hon åt på sin muffins letade jag i hennes ansikte efter spår av Jenny, men nä, ingenting var likt, och när muffinsen var slut gick gumman ut ur varuhuset och jag stod kvar och tvekade om jag skulle följa efter eller inte. Jag följde inte efter, men när jag kommer hem så ska jag leta rätt på den där sjalen.

Vi syns snart, Terese

25 juli 2007. Ulvsunda industriområde: Jag skulle vilja stryka det som står efter kommat i den sista meningen. Jag hittar inte den jävla sjalen. Och egentligen handlar det inte om sjalen utan om tanten. Tanten som var så fel men inte brydde sig utan stod kvar tills hon ville gå, och då gick hon./T