....................

Vi skickade några frågor till filosofen Jens Johansson för att ta del av hans resonemang kring bland annat etik- och moralfrågor som rör projektet.

Vad tänker du om att vi använt en avliden persons efterlämnade saker till utgångspunkt i ett konstprojekt utan att ha frågat den avlidna medan hon levde (ur ett etiskt perspektiv)?

– Som jag ser det så är det viktiga inte huruvida man faktiskt frågat personen eller inte, utan snarare ifall man har skäl att tro att hon skulle ha ställt sig positiv till idén om hon fått reda på den. Hade det till exempel varit fråga om en person som man visste uppskattade den här sortens projekt, skulle det inte spela så stor roll om man tillfrågat henne eller inte om just detta specifika projekt. Så vitt jag förstår finns det ingen särskild anledning att tro att personen i det här fallet skulle ha ställt sig gillande till
projektet.
Detta gör att förfarandet innebär en bristande respekt för personens vilja om de ägodelar hon lämnat efter sig. Visserligen kommer hon inte att få reda på det hela – åtminstone om vi bortser från möjligheten att hon hade rätt i sin tro på ett liv efter detta, men detta är knappast ett tillräckligt
starkt argument. Vi följer ju, på goda grunder, döda personers testamenten för att respektera deras önskningar, trots att de inte skulle få reda på om vi bröt mot dem.
Man kan nog i och för sig inte gärna säga att personen skadas av detta projekt. Jag tror inte att man kan skada personer om det man gör inte påverkar hennes upplevelser till exempel genom att man orsakar
henne lidande. Men man kan handla respektlöst mot en person på andra sätt än genom att skada henne. Detta gäller ju även levande personer: till exempel om vi sprider lögner om dem bakom deras ryggar eller lägger ut avslöjande bilder av dem på nätet, även om de aldrig får reda på det eller på annat sätt påverkas av det. De skadas inte av detta, men man uppvisar en bristande respekt genom att handla så.

Å andra sidan: sådant som är respektlöst kan vara moraliskt försvarbart. Exempelvis är det inte orimligt att romanförfattare använder verkliga personer som förebilder för sina romanfigurer, även om personerna i fråga motsätter sig detta. Om man kan säga något viktigt med sitt projekt – oavsett om det rör sig om konst, journalistik eller annat – kan det vara acceptabelt att handla respektlöst mot vissa individer. Det viktiga är då att man verkligen har något betydelsefullt att komma med.

Om du tycker att det är oetiskt, finns det något annat sätt vi skulle kunnat gått till väga för att det skulle ha blivit försvarbart att genomföra projektet?

– Personens närmaste omgivning kunde ha tillfrågats om vad de tror att hon skulle tycka om saken. Kanske skulle man kunna annonsera och be folk att frivilligt skänka bort eller sälja sitt dödsbo. Fast det är förmodligen bara en viss kategori av personer som skulle anmäla sig till något dylikt, vilket skulle kunna göra resultatet mindre intressant. Och det gäller ju då också att ha tid att vänta ut att de dör.

Har du några tankar om vårt eventuella ansvar gentemot den avlidnas anhöriga?

– Jag tycker att dessa är viktiga främst i så måtto att de kan tänkas känna till den dödas vilja. Vad de själva vill spelar mindre roll. Anhöriga tenderar, enligt min erfararenhet, att lägga sig till med en känsla av att äga den bortgångna personen.
Jag ser för övrigt inte varför man ska fokusera på just de anhöriga, snarare än på personens närmaste omgivning. Dessa två grupper behöver ju inte sammanfalla: ”anhörig” betyder så vitt jag vet ”nära släkting” inklusive make/maka, nära vänner räknas alltså inte som anhöriga, hur nära de än är.

Speglar hennes föremål bara betraktarens egna erfarenheter, eller kan man se föremålen som ”vittnen” till det som hänt runt omkring dem? (Om man bortser från att man kan utläsa den fd ägarens klädstil och dylikt.)

– Föremålen kan säkert vara tecken på vissa egenskaper hos personen, och händelser i personens liv – såväl ytliga som mer djupgående. Men detta fenomen är knappast kopplat till att det är fråga om just ett dödsbo; precis samma sorts ledtrådar kan levande personers föremål ge, oavsett om man känner de personerna eller inte.
Inte bara föremålen själva utan också hur de är placerade i hemmet är tecken på hur personen är eller var. – Vad är undanskymt, vad inte? Sådan information har ni dock som jag förstått det inte haft tillgång till i detta fall.

Om man i stället vänder på begreppet och ställer sig frågan: Kan man porträttera en okänd person utan att se hennes saker? Vad missar man då? Är det kanske rent av svårare? Till exempel via internet.

– Man missar ju då personens konkreta omgivning, det som den ser omkring sig varje dag. Tänk på hur mycket bättre man brukar tycka sig känna en bekant när man väl varit hemma hos honom eller henne. Man får uppleva personen i hans eller hennes eget sammanhang.

När upphör en person att existera?

– Enligt min mening sker detta vid dödsögonblicket. Enligt min uppfattning är vi allihop djur – jag är således samma sak som den organism som sitter i min stol just nu – och eftersom de biologiska funktionerna upphör vid döden är det också då som vi själva slutar att finnas.
En närliggande fråga är ”När upphör en person att vara en person?”
I begreppet ”person” förefaller ligga ett krav på en någorlunda avancerad psykologi. Detta gör att man kan upphöra att vara en person långt innan man själv upphör att existera. Till exempel om man hamnar i oåterkallelig koma.

Enligt böcker och anteckningar vi funnit trodde Jenny på själavandring. Har en sådan tro på själen och själens fortlevnad någon inverkan på i vilken grad man kan komma i kontakt med den avlidnas själ?

– Just att hon själv trodde detta har nog ingen större betydelse. Det viktiga är om det verkligen är så att hennes själ vandrat vidare. Jag har svårt att tro att det är så. Men om den nu ändå har gjort det, och befinner sig i en ny kropp, till exempel i en nu levande femårings kropp, så borde man väl kunna komma i kontakt med den genom att prata med den femåringen. Men det är förstås inte lätt att se hur man ska kunna veta att det är i just den kroppen som själen hamnat.
Kanske är tanken snarare att hennes själ inte finns i en ny kropp, utan än så länge är i ett kroppslöst tillstånd. Kan man då komma i kontakt med den? Man kan i så fall undra varför sådan kommunikation tycks ske så pass sällan. Om kommunikationen likväl kan uppnås, så verkar det hur som helst långsökt att tro att denna underlättas av att man har tillgång till konkreta föremål som tillhörde den döda.

Vad är själen?

– Traditionellt har själen uppfattats som ett immateriellt, det vill säga icke-fysiskt, odelbart objekt, som är bäraren av individens psykologi. Filosofer som tror att själen, i denna bemärkelse, existerar anser
normalt att jag är samma sak som min själ, det vill säga att jag är själen, snarare än att själen och kroppen är två delar av mig. Detta synsätt, att jag är min själ snarare än att den bara är en del av mig, motiveras bland annat av övervägandet att vi annars skulle behöva säga att det finns två saker
som tänker samma sak: dels själen, dels jag själv. Om jag är min själ så slipper vi detta problem.

Idén att jag är min själ, och inte bara har den som del, är också vad som passar bäst ihop med tron på ett liv efter detta. Om jag i stället delvis består av min kropp, och min kropp förstörs när jag dör, är det svårt att se hur jag – snarare än bara min andra del (min själ) – ska kunna leva vidare.
Det är i dag få filosofer som tror att det finns en själ i ovannämnda mening. Det finns alltför svagt stöd för idén att den skulle existera. Men man kan förstås i stället använda ordet ”själ” som benämning på
medvetandet. Och ett sådant verkar ju finnas, särskilt om man med mitt ”medvetande” bara menar summan av mina tankar och upplevelser. Men medvetandet kan givetvis vara något rent materiellt, något som helt och hållet är beroende av hjärnans fysiska processer.
En tredje tolkning av ordet ”själ” är att själen är individens viktigaste, mest grundläggande personlighetsdrag. Sådana har vi ju alla, tycks det.

Om man vill hitta någons själ, var ska man leta?

– Om man åsyftar den förstnämnda betydelsen av ordet ”själ” (där själen är ett icke-fysiskt objekt), så letar man nog förgäves var man än letar. Men om man åsyftar någon av de andra två betydelserna – så att man är ute efter vad som rört sig i personens medvetande eller vilka hennes grundläggande personlighetsegenskaper var – borde brev, dagböcker, intervjuer med närstående vara en lämplig metod.

Kan fantasin vara ett redskap för att komma i kontakt med en själ?

– För att förstå hur en person varit så krävs det nog kreativitet och uppfinningsrikedom, men om den inte är baserad på en någorlunda stor mängd tillförlitlig information om personen, är väl det mest sannolika att man endast kommer att hamna i rena gissningar. Rena fantasiprodukter kan naturligtvis vara mycket givande och intressanta. Men det betyder ju inte att innehållet i dem har någon likhet med den verkliga person, som ligger till grund för fantasierna.

Är det något som du funderar över som du tycker att vi missat i våra frågor?

– Det verkar som om man lätt tänker sig att det som personen lämnat efter sig när den dött (och mer generellt så som personen var när hon dog) på något sätt ger en mer representativ bild av henne än det som hennes tillvaro utgjordes av vid andra tidpunkter i hennes liv. Men då misstar man sig nog. Personens liv som det såg ut när den dog kanske inte alls på något viktigt sätt speglade hennes liv som helhet; – just den period som hon var inne i när hon dog kan ju ha varit mer av en parentes i hennes livshistoria.