| Hem | Arkiv | Om oss |
|---|
....................
|
November 2007 Hela människan RIA, varifrån vi köpt dödsboet
Tor : - Vi hade skräckexemplet här i veckan, förra månaden, vi hade en villa här, en som bott hela sitt liv där, vi höll på i tre dagar, och vi var tio personer. Alla fick hjälpa till ! Vi bara vräkte in grejer, massor av grejer, hon hade samlat på allting, du vet allehandan, länstidningen, hemmets veckotidning också från vartenda år Nanna: - Så hade vår dam också Tor: - Ja men det här det var nog skräckexemplet, de finns ju kvar, ligger därute, det var ju mängder Helena: - Ja men hon hade mycket intressant också Tor: - Massor av plastförpackningar, en hel burk, hundratals sådana, ja det var nog skräckexemplet. Det fanns uthus där, både uppe och nere med grejer, det var otroligt med grejer, allt mellan himmel och jord Terese: - Hur gör man då? Sorterar man upp sakerna då? Tor: - Vi plockar ned allting och sen får man sortera när man kommer till butiken och titta på vad som går att sälja och vad som är sopor Terese: -Är det någon skillnad för er om något skänks från en död eller levande? Tor: - Nä man är helt avtrubbad man tänker bara om man kan få det sålt. Jag har hållit på i 4 1/2 år med det här Elisabeth: - Tor berätta om när du tog emot ditt första samtal Tor: - Jo första gången jag fick ett telefonsamtal om ett dödsbo, då var man inte så insatt, de sa: Terese: - Är det så man får ta det? Tor: - Vi hade ett komplicerat fall , där de sörjde sådant, ja man tog det försiktigt, de anhöriga var med och de skulle ha det där kvar och det där, tillslut var det bara skräp kvar, ja det var ju hundratals plastburkar och glasburkar Roine: - Vi skulle ta allt men det var ju bara skit Nanna: - Ja hur gör ni? Tar ni allt, säger ni att ni tar allt när de ringer eller hur gör ni? Tor: - Ja det är ju knivigt och känsligt det här, om det är så här att ...om det är den äldre generationen, 67, 80 år och de klarar inte, så brukar vi ju göra det, men om det är yngre förmågor så; vi säger såhär att vi tar det som går att sälja. Vid flera tillfällen har vi gjort så att vi tar inte allt om det inte går att sälja. Vid ett tillfälle så sa jag sa att den där bokhyllan går inte och det den där bokhyllan går inte, det får ni ta själva men de hade ju transport så då går det, men det där är ju något man får komma överens om Roine: - Men det här dödsboet som vi tömde åt er, det var ju typiskt, gamla människor samlar på allting, ingenting fick slängas, det är så i alla gamla hem man kommer till, mani liksom, vikta plastpåsar, sparade pappkassar, allt, snörstumpar. Då går de tillbaks till sin barndom och tänker; det här är ju bra att ha Nanna: - Ja hon hade diskat ur plastförpackningar som det varit smörgåspålägg i tex Tor: - Jo och nu kommer jag ihåg det att sen hade hon enormt massa plastpåsar som vi tog till affären, de var ju vikta precis som i affären, de var ju hundratals bara de Nanna; - De anhöriga då, brukar de komma hit sen och undra om ni har sålt den där gamla byrån eller så? Tor: - Nej, utan det är såhär att de är bara glada att bli av med det, oftast så, om de får ett helt hem från servicehuset så har de inte plats, om de inte har några anhöriga, då delar de upp, det här kan ni ta och inte det här, det är bra, då ser man att det är åtskiljt, så att man inte går in i varandra Roine: - Sen nio gånger av tio när man hämtar så ska de vara med och snoka men de hjälper aldrig till att packa ned eller bära eller någonting Kristina: - Vill de se att ni är försiktiga? Roine: - Nä, dom vill bara sitta och glo Nanna: - Börjar de aldrig berätta berättelser som; ja den där saken den påminner om ett minne, eller så? Roine: - Jo det kan hända Tor: - Alldeles i början här, när vi hade öppnat affären här, då fick vi en fyrarummare, en etagelägenhet, och det var fyra serveringsvagnar i våningen, och de hade släktingar som sa; här, ni får nyckeln. Och de ringde kl tolv, kl ett hade jag mobiliserat folk, kl åtta kom jag hem och vi hade tagit hela bygget, det var bra jobbat, och bara på en timme kunde jag få ihop folk, då var vi inte många i början. Då sålde vi för 300-700kr per dag, igår sålde vi för fyra tusen och nu har vi sålt för en miljon i år och det är en och en halv månad kvar på året Roine: - Det kan vara något helt annat än bara skräp också, det kom ner två killar till auktionshallen när vi var på väg hem, så sa de att vi skulle tömma en sommarstuga, då tar vi med lastbilen sa jag, för jag tänkte att en sommarstuga får man ju lätt in i en lastbil, nä sa dom, åk med oss istället. Vi körde tolv lastbilslass därifrån. Det är rekord och vi hade tre jätteauktioner av det Helena: - Var det fina saker då? Roine: - Ja det kan du ge dig på! Ända från sextonhundratalet och framåt Tor: - Sanningen är att vi måste gallra ut. Mycket träsaker eller sånt som är hemgjort, det går inte att sälja Nanna: - Så ni försöker hitta andra ställen för att få bort grejerna? Tor: - Vi försöker hela tiden att hitta lösningar för vi är emot att slänga Nanna: - Ja för jag undrade vad ni gör med det som ni inte vill ha? Tor: - Nej, vi slänger inte, det går vidare, vi har skänkt bla till Polen, nu var det barnkläder, det är svårt att sälja. Vi undviker att kasta Nanna: - Är det många som tror att de kan använda er, som tänker att ”nu slänger dom det här åt oss”? Tor: - Nej det tror jag inte Roine: - Men visst är det många som utnyttjar det? Tor: - Jo, men det är såhär att vi får köra iväg i alla fall, vi kan inte sälja sopor här Roine: - Nä, jag menar det Tor: - Som idag kom det in böcker, en hel flyttkartong, massor av böcker, dagböcker Helena: -Gamla läroböcker Elisabeth: - Folk tror att de här böckerna kan komma till användning Kristina: - Det är ju ganska intressant med en dagbok? Tor: - Jag tittar inte ens i den, jag har inte tid för det första, jag är inte alls intresserad Helena:- Jag har hittat, det var något om kvinnomisshandel, den tänker jag ha kvar för det var väldigt intressant det hon hade skrivit om det, jag vet inte om det var en skolelev som hade varit på föredrag om det, det var intressant Nanna: - Men fotografier, hur gör ni med dem? Tor: - Det är samma sak med dem men där gör jag faktiskt så, jag vill inte att de kommer på vift, jag sätter dem i en plastpåse som jag knyter ihop och sedan går de till bränning. Vi hade ett fall, det var inte så längesedan, någon månad sen; en sån här packe med fotoalbum då var släktingarna i livet, jag var förvånad Roine: - Det händer ganska ofta att det kommer in album och fotografier med ramar och allting Tor: - Vi måste ta bort allt sånt, vi kan inte sälja foton med barn och mormor och fastrar och allt, ibland är det unga personer som inte orkar ta bort sånt, människor i femtioårsåldern Kristina: - Ja orten är ju så liten, det måste vara lätt att känna igen en person? Tor: - Ja det blir pinsamt, om man kan känna igen Nanna: - Vad tänker dom? Tor: - Jo jag hade ett ganska lustigt fall och det var följande: I en bok fanns det ett betyg, jag tog hand om det för jag tyckte att det var så pass unikt, så på omvägar så fick vi kontakt med de här ägarna och det blev jätterörda av att det fanns kvar det där, så det hade av misstag kommit med, de var och hämtade det, ja det var inte ett vanligt skolbetyg utan det var ett examensbetyg, så det var ju roligt Kristina: - För det händer aldrig att folk ångrar sig och kommer tillbaka? Tor: - Jo... Roine: - Den där damen som skulle ha tillbaka mattan Tor: - Ja, jo det var så här att det kom en dam med en matta och jag sa -det är en äkta matta det här- oj då sa hon. Ja så skulle hon höra med sin man och vi tog undan den där mattan då. Då talade hon med den här mannen och han började gråta när han hörde det, han skulle ha hem den äkta mattan då. Så har hon ångrat sig och ringt och sagt att hon skulle komma in igen med mattan, han har också ångrat sig, men de har aldrig kommit in med den igen. Ja folk är lustiga. Men det är såhär att man vet ju aldrig vad det finns hos folk för det första, man vet aldrig vad man kan vänta sig Roine: - Det bästa är när man får nyckeln och får gå in och vara ifred. Och det bara är vi som ska hämta och packa Tor: - Vid två tillfällen på 4 ½ år har vi fått nycklar och fått vara i fred Nanna: - Hur var det när ni hämtade vårt dödsbo? Var de anhöriga där då? Tor, Elisabeth, Roine: - Ja, det var de men inte hela tiden. Om de nu var anhöriga, det vet vi inte Roine: - De trodde vi var tokiga som packade ner allting Elisabeth: - Inte visste jag att man kunde sälja sånt där sa de när vi packade, du Roine var i köket och pratade mycket med dem, det gjorde inte jag Roine: - Ja, har ni kakorna kvar också? Nanna: - Kakor? Roine: - Ja det var ju oöppnade paket med rån och kex? Kristina: - Men sa vi inte att mat skulle slängas? Nanna: - Jo jag tror att vi sa det Tor: - Ja, det var ju mängder med mat. Man kan ju få mask i det Nanna: - Känns det som att hon nyligen bott där eller känns det som om hon varit länge hemifrån? Tor: - Nej det kändes inte som om hon precis bott där utan det kändes som att hon bara var borta, det var bara så Roine:- Hon var berest den där människan Elisabeth:- Ja, det verkade det som Helena: - Ja för om det är samma människa som jag pratade om med en person så var hon det Tor: - Var det inte så att hon hade kommit inpå något hem, eller? Helena: - Kanske på slutet i sånafall, det är ju inte helt omöjligt, jag blev så fascinerad av henne Elisabeth: - Ja du satt och packade ned de där banden och böckerna och breven, ur bokhyllorna Helena: - Det var roligt, man skulle haft mer tid att titta på böckerna för det tyckte jag var intressant Tor: - Vi var två dagar där och då blev det inte 100% klart, det var någonting kvar på vinden, det var oerhört, helt packat, det var prylar precis överallt Nanna: - Och det var en liten lägenhet? Tor: - Det är nog rekord av de lägenheter jag har varit inne i, ja hon hade ju alldeles för mycket för vad man ska ha i en 2:a Roine: - Det var ju bara intryckt, alla byråar och grejer var ju bara fulla med linne och sybehör, hon hade visst varit väldigt duktig på att sy. Hon hade en riktig symaskin, en sån där industrimaskin Nanna: - Tog personerna som var där något? Roine: - Det vet vi inte, jag vet inte om de tog något alls Elisabeth: - Det måste ha funnits fler foton? För det var inte mycket foton? Roine: - Nej det var det inte. Det kanske de tog med sig då Nanna: - Det finns foton men inga fotoalbum. Däremot hade hon mängder av vykort som hon samlat i en pärm och även klistrat in bilder från resebroschyrer. Kommer ni ihåg om det var plast över någon lampa eller så, över möblerna? Roine: - Nej jag såg ingen plast Elisabet: - Men hon var ju mycket för plastpåsar Tor: - Oh ja, hon hade samlat massor. Det fanns flera påsar fulla med plastpåsar, jag fick ihop massor. De var så pass unika, de var från den tiden då Konsum fanns Roine: - Det var på den tiden man fick plastpåsar Roine: - Jag har för mig att de anhöriga sa att hon hade rest väldigt mycket Tor: -Det är ju frågan hur länge hon bott där Roine: - Måste ju ha bott där länge för att få ihop de där grejerna Nanna: - Finns det någon typisk person som skänker sitt hem till Hela människan? Troende, ensamstående? Tor: - Det är ofta samma personer som handlar och som skänker saker Kristina: - Att man har haft en kontakt? Tor: - Ja Elisabeth: - De är ofta religiösa Helena, Roine, Tor: - Inte alltid!!!!! Kristina: - Det händer att ni får in dyra och värdefulla saker? Tor: - Javisst Elisabeth: - Vi hade ju doktorinnan, och bankdirektören Tor: - Javisst, mycket sextiotal överlag om man tittade Nanna: - Kommer ni ihåg vad det luktade i vår dams lägenhet? Tor, Elisabeth, Helena, Roine: - Instängt! Kändes som om det inte var vädrat på månader Elisabeth: - Och ett ljust ljust grus under mattorna Helena: - Det var dammigt överallt Elisabeth: - Ja damm så in i norden, vi hostade när vi var där (de andra instämmer) Nazar: - Berätta om lägenheten i Stockholm! Tor: - Ja, det var också en människa som hade rest mycket, hon hade också hundratals vykort från olika länder, och det blev bara ett moln av det, allt som vi tog i blev bara moln, när vi skulle ta bokhyllan så bara bolmade det till, det var så mycket damm, har aldrig varit med om maken Roine: - Vi hade gårdsauktion jag och Ove, så var det en dam som ropade in gardinerna i rummet för 1400 spänn och när jag skulle ta ner dem så gick de sönder (skratt) Tor: - Ja det var misär egentligen Roine: - Jag har varit på ställen där det har funnits mat i kastrullen och när man tog bort locket så kröp det där i Elisabeth:- Berättade inte du Roine om en kvinna som hade kött på golvet? Roine: - Jo i uthuset med trampat jordgolv, det såg ut som döda utfläkta råttor, det var nog älgkött som var tio år gammalt som legat framme Kristina: - Om man har varit i en sån lägenhet, kan man, kan du känna att du skulle kunna ha någon av de sakerna som funnits i den lägenheten hemma hos dig? Roine: - Ja o ja, det bryr jag mig inte ett dugg om, vi satt ju och åt därute, inte inne, vi satt i lastbilen och käkade men i alla fall Elisabeth: - Man ser ju pengarna i sakerna Nanna: - Ja när blir tingen en vara? Roine, Tor: - På en gång Kristina:- Ni tänker inte på att det är sorgligt? Roine: - Nä då skulle man grina ihjäl sig Tor: - Det är samma sak på ett bårhus om det ligger någon döing där, inte står de som jobbar där och grinar, de gör sitt jobb Roine: - Det där blir en vanesak Kristina: - Kändes det som någon skillnad när ni hämtade vårt när ni visste att vi och inte ni skulle jobba med det? Roine: - Jo, det gjorde det. Det kändes konstigt att inte få slänga en massa skit Elisabeth: - Jag var på alla, släng inte nu! Helena: - Då fattade man inte för du hade inte berättat allt Elisabeth: - Det var svårt att förklara Nazar: - Jag tänkte slänga men Elisabeth sa att vi inte fick, jag tyckte synd om er Roine: - Gamla människor gömmer pengar Nanna: -Vi har hittat lite pengar och gamla gamla mynt Tor: - Det var en kund som var här i affären och han hittade 100kr i en vas men då var det en gammal hundralapp. Vi hinner inte kolla, vi har så mycket att göra Roine: - Jag tömde ett hem som hade 8 madrasser, uppepå varandra Helena: - Hittade du några pengar då? Roine: - Nej
|
.................... |
| ................. | ||
Kristina: - Hon visste ju om att det skulle bli ett museum (syftar på Hallwyllska palatset) så hon hade ju sparat allt för det. Roine: - Ja och skrivit ner allting Tor: - Hon hade ju resurser, och pengarna kom ju därifrån, det här skogarna och allting Roine: - Träbaronerna Tor: - Ja Nanna: - Man nu gör ju vi det här och fotar alla hennes grejer men vi har ju inte kommit överens med henne om att vi får göra det Elisabeth: - Hon tycker säkert att det är bra, det tror jag, det är jag övertygad om Roine: - Ja det tror jag med Elisabeth: - Hon var väl en ganska kreativ person Nanna: - Absolut, men samtidigt så var hon ju från en annan generation som t ex tycker att det är viktigt att det är städat om det kommer gäster Roine: - Det är bra gjort att bo själv när man är 96 år Alla: - Ja, det är bra gjort Roine: - Morfar blev 95 han, och tre månader, han bodde själv i lägenhet hela tiden Alla: - Ja Roine: - Så gick han ut och ramla ikull och bröt lårbenet Helena: - Det är ju så det brukar gå Roine: - Ja Kristina: - Men om inte ni hade känt Elisabeth/Nanna, hade ni, om vi var helt främmande, skulle ni kunna sälja det till oss då? Roine: - Hade ni betalat bra så hade vi sålt Tor: - Det är sant det Alla: - Ja Roine: - Vi säljer allt om priset är det rätta Tor: - Jo det kanske är konstigt men allt går att sälja Elisabeth: - Men, det som är bra för oss, det är ju att man får sälja alltihopa på en gång Roine: - Ja Tor: - Ja det var ju bra, det var ju som ett paket Elisabeth: - Då behöver vi inte hålla på och sortera och dona Tor, Roine: - Ja Elisabeth: - Det hade tagit oss minst två dagar Tor: - Ja och bara att torka och diska och sånt Elisabeth: - Och göra i ordning för affären Tor: - Ja ja Elisabeth: - Det är ju enormt mycket jobb Tor: - Ja oj oj oj. Men vi gör ju så många gånger också såhär att när det kommer in här så sorterar vi det första vi gör. Vi kan ju inte stå och diska allting och sen visar det sig att det inte går och sälja. Man sorterar direkt. Det som man inte kan sälja går till källaren, på det viset får man bort det, annars blir det ett oerhört jobb Roine: - Men det var mycket kläder hos er va? Nanna, Kristina: - Ja Roine: - Det stod ju Sofia och plockade ner i säckar Helena: - Hon hade nån sjal som hon tjatade så väldigt om kommer jag ihåg, det var nån lila Elisabeth: - Ååh, den här vill jag ha, sa Sofia Kristina: - Hur mycket köper ni själva av det som ni har här i butiken? Roine: - Det är bara Tor som handlar... Helena: - Vi handlar, vi handlar Roine: - Närrå, alla handlar och Elisabeth där är en riktig korp Tor: - Hos mig, när det gäller möbler, det är inte och tänka på, jag får inte in något mera Roine: - Det är småprylar Tor: - Det är bara småprylar Roine: - Och skor och kläder Nanna: - Köper du någonting Nazar? Nazar: - Ibland Roine: - Fast du betalar ju aldrig (Skratt) Nanna: - Vad köper du då då? Elisabeth: - Jo han betalar Nazar: - Minst en krona man måste betala. Jag betalar mellan 1 och 10 (Skratt) Helena: - Vi tar han på orden hörru. Jaja Kristina: - Så ni tröttnar inte? Roine: - Nä, det blir ett gift Nanna: - Ja men om det kommer in något nytt, blir man såhär; ååh, måste kolla om det är något fint? Roine: - Ja, det är klart Elisabeth: - Ja, när det kommer in ett helt hem som sist nu då, när vi hade kartonger hela här, alla bord. Fullt fullt fullt. Och vi packade upp och packade upp, och det var klart vi var nyfikna Tor: - Det var från… Elisabeth: - Då var ju Arne med också Roine: - Jag har packat upp det äldsta boet här i alla fall kan jag tala om för er, för när vi tömde den där kåken som dom kallade för sommarstuga då hittade vi lådor som var från 1916, och 1918, för den där gubben han var sotarmästare i Stockholm. Han köpte hela auktioner ibland, och körde hem och sen stod det där och det var spännande Tor: - Det var ju värdefullt Roine: - Folk kom från hela mellansverige på grund av de där auktionerna Tor: - De största auktionerna jag vet, som har varit någonsin, de var i Tyskland, det kom tre kataloger, och det var väldigt fint det hela, så det var sådana priser där. Det var otroliga samlingar Roine: - Ja ja Tor: - Ja, det var en hel samling förstår du, hela den där Roine: - Ja, det är ju otroligt Tor: - Det var sådana här markgrevar, eller vad de heter då Roine: - Mmm Tor: - Nu kommer jag inte ihåg vad de heter, men det var otroliga saker. De var från 1500- 1600-talet från Tyskland. Tänk att det finns kvar sådana där saker... Roine: - Ja, det var ju många som plundrade slott och grejer på konst tex Tor: - Ja ja ja Roine: - Tavlor och allt möjligt Tor: - Jo, om man tänker på Ryssland, där är ju, de har ju haft krig och det är ju mycket som gått utomlands... Roine: - Ja Tor: - ...och det är det som de köper tillbaka nu Roine: - Ja, visst visst Nanna: - Men du Helena hade hört något, träffat någon Helena: - Jaa… Nanna: - som visste någonting om henne (Jenny), eller? Helena: - Ja, hon visste inte så mycket men… Jag har inte hört så mycket berättelser Nanna: - Nä Helena: - För hon hade ju liksom tystnadsplikt också, så det är svårt att prata om människor med en diakon, det blir ju lite knepigt Nanna: - Men hon var mycket i kyrkan? Helena: - Vad jag förstod, men om det nu var samma person, det kunde vi ju inte kolla heller eftersom vi inte hade några bilder. Men jag tror det var samma person och då hade hon nog varit ganska mycket där vad jag förstod Nanna: - Ja, jag förstod som hon hade varit där ganska mycket Helena: - Ja. Men hon verkade ju liksom vara mycket med olika. Hon verkade ha en väldig bredd. Det var det jag tyckte skulle vara intressant och studera mer Tor: - Du menar olika religioner Helena: - Ja! Tor: - Jo, det uppfattade jag också, från korten Helena: - Det var lite intressant Roine: - Det var ju de där böckerna också Helena: - Det var ju intressant att fundera hur hon hade tänkt Nanna: - Vi hittade ju den här, hon var ju väldigt förtjust i den här Sai Baba. Den här gurun som ni säkert såg Elisabeth: - På väggen Nanna: - En guru. Sai Baba. Och honom har hon överallt Roine: - Det är någon indisk grej det där va? Nanna: - Ja, och han har en sån här stor frisyr och han materialiserar fram saker, ”schvyyy” och så har han ett kors här och så där (Skratt) Nanna: - Och han är skitrik den här. Och han är överallt i det här hemmet, och sen började vi slå på nätet på Sai Baba, då visade det sig att det var någon som påstod att han var pedofil. Det blev lite konstigt alltihopa Kristina: - Ja, det blev lite konstigt Nanna: - Men han verkar ha tagit stor plats. Det var liksom Sai Baba och kyrkan och allt möjligt Roine: - Hade hon inte rest mycket också? Nanna: - Ja, jag tror faktiskt att hon varit där, på hans ashram Roine: - Ja Elisabeth: - Ja och träffat honom eller vart på ett sånt möte eller något Kristina: - Hon får en hel del brev ifrån kompisar som också är intresserade av den här gurun och läran... Elisabeth: - Anhängare Tor: - Kanske hon skickade kronor till honom, pengar, man vet ju aldrig Nanna: - Gud! Han är väl rik så det räcker. Det gjorde hon kanske. Säkert Tor: - Det var ju samma, om man tänker Beatles och de här, de hade ju också Nanna: - Ja! Roine: - Ja just det Elisabeth: - Maharishi Tor: - Ja. Och hur var det då med den här då, han som tog livet av sig, den här, ja, jag kan inte, vad, vad heter han? Roine och andra i kör: - Ted Gärdestad Tor: - Ted Gärdestad, han hade ju också kontakt med någon sådan Nanna: - Jaha, just det Tor: - Han fick ju inte ta in den personen i landet och då blev han... Roine: - Vet ni om att han var misstänkt som palmemördare ett tag Elisabeth: - Det där var ju något konstigt Nanna: - Det finns ju många olika teorier om vem som mördade Palme Tor: - Ja Nanna: - Men, och sen så verkar det som hon har haft släktingar också, som är troende, Jehovas vittnen Elisabeth: - Det är ju en väldig blandning Roine: - Ja om dom tycker vi inte Nanna: - Nähä (skratt) Roine: - Inte Jehovas Elisabeth: - Hemglass är ju Jehovas vittnen Nanna: - Nähä! Elisabeth: - Jo Tor: - Vad gör de? Elisabeth: - Hemglass Nanna, Kristina: - Är det sant? Roine: - Med glassbilarna Nassar: - Hemglassen Roine (sjunger): - Dududududu dududududu dududuu (hemglassmelodin) Nanna: - Ja men nu tror jag att vi fått svar på allt Elisabeth:- Har ni det? Kristina , Terese, Nanna: - Ja Roine: - Hur mycket har ni kvar då (om dokumentationen av dödsboet)? Nanna: - Vi har mycket, vi har bara fotat 650 saker Tor: - Å då kan jag säga såhär, 600 saker, det har man som mest på en auktion Elisabeth: - Man hinner inte mera? Roine, Tor: - Nä man orkar inte mera Tor: - Om man börjar kl 12:00 och håller på till kl 17:00 då hinner man inte mera Roine: - På 31 dagar i augusti i mitten av 90-talet så hade vi sju auktioner, torsdag, söndag, torsdag, söndag; torsdag, söndag, torsdag Helena: - Hur orkar man det då? Roine: - Jo det kom in pengar (Skratt) Roine: - Men då var det ingen brist på grejer, man hann knappt ställa iordning, man var aldrig hemma, man jobbade till tolv på nätterna Tor: - Din kollega var det... Roine: - Ove Helena: - Det är kanske därför ni blivit sjuka båda två, ni har jobbat för hårt Roine: - Nä, det är möglet Nanna: - Kan det komma in folk här och ha med sig saker och fråga vad de är värda? Roine: - Ja det värsta är när de kommer med något tidningsutklipp ur hemmets journal eller något sådant och säger titta här och visar något i gips och säger att jag ska ha femtusen för den här för det står det att den är värd Nanna: - Var det inte samma grej? Roine: - För det första sa jag, så är det där inte samma grej, den där är i gips och är inte värd just någonting och hade den varit äkta så hade ju inte vi kunnat ge honom femtusen för vi måste ju tjäna på affären Tor: - Vi har sålt en sak två gånger, det var en person som betalade en handpenning sen kom han aldrig och hämtade, vi har försökt få kontakt med den personen som köpt den där och de hör inte av sig och jag har lämnat meddelande på telefonsvararen, så vi har sålt den en gång till. Det var ett jättestort bord med fyra stolar, vi kan ju inte förvara hur länge som helst Helena: - Finns det nån regel för sånt där? Tor: - Max tre månader, förvarar man Helena: - Men här säger vi max en vecka Nazar: - En del lägger undan och säger att vi kommer imorgon och det läggs under disken men de kommer inte tillbaka, det finns inte plats, de vill ha en grej men vill inte betala Nanna: - Tänker ni på miljön i det här, att det här hela tiden går runt, återanvänds? Tor: - Jo då det tänker vi på, det är ju det fina, nu är ju det här secondhand och man ser på tv om nysydda kläder som innehåller en massa gifter och våra kläder är ju tvättade kanske hundra ggr och då finns ju inte gifterna kvar längre Roine: - Det kommer ju in nya kläder också ibland Elisabeth: - Folk som har varit i Ullared och shoppat och sen när de kommer hem så vill de inte ha det längre Helena: - Eller så har de köpt på katalog och tagit fel storlek Roine: - Det kom ju in en äldre dam och lämnade en splirrans ny täckjacka, den var alldeles för stor Helena: - Ja men det här med storlekar är ju svårt för det stämmer ju inte Elisabeth: - Ja och då kanske det känns bra med att skänka det hit Kristina: - Ser ni vad det går för trender i det ni får in? Tex att nu är det den här generationen som lämnar in saker och då... Elisabeth: - Jo men det ser man ju skillnaden på som den här doktorinnan och bankdirektören de hade ju helt olika saker, och det går ju mode i allting Kristina: - Det kan ju ha varit modeprylar för femtio år sedan som ni har här och säljer här Tor: - När det var auktion när den här doktorinnan dog, så sa de ju hennes namn, vi fick ju ändå mängder hit till affären efteråt Roine: - Det var folk så in i helsike Tor: - Ja det var fullt, det fanns folk som kände igen hennes saker, de visste att de varit hennes... Roine: - Sen finns det nyfikna människor som kommer in och frågar om vi ska hämta hos den eller den för där finns dom och dom sakerna Helena: - Man ser vilka saker folk har när man är hemma hos dom Roine: - En del är ju såna Elisabeth: - Men man kan ju också ha ett minne kopplat till en sak Helena: - Ja, men man kan ju kolla extra om något är mer värdefullt, som i skåpet på församlingsgården, där finns några fina koppar, dom skulle jag vilja kolla vad de är för något, men det var ju låst och så nyfiken är jag inte Tor: - Jag har sett dom Elisabeth: - Nazar du var inte glad när vi packade den där lägenheten? Nazar: - Nä, det var bara skräp Roine: - Det var ju det som var det fina i kråksången att de skulle dokumentera skräp också Helena: - Man hann inte titta tillräckligt på grejerna, det var lite synd, men när det blir en utställning så kan man ju titta igen Kristina: - Det var din första gång, som du var med och packade ner? Elisabeth: - Du tyckte att det var roligt att sitta och titta och packa ned Nanna: - Då tänkte kanske inte du på värdet (det ekonomiska) i sakerna? Helena: - Nä men jag är inte riktigt så jag överhuvudtaget, ja det är väl de där kopparna på församlingsgården då, det har börjat att bli så bara...(skratt)...förr så köpte jag saker för att de var fina nu har jag börjat blivit lite mera en som tittar på värdet jag också Roine: - Min mosters son hade fått tag i en tjej och dom bodde ihop, då var Gittan och Ove hembjudna dit och då tar han gräddsnipan och vänder på den för att kolla under....då var det fullt med grädde i den (Skratt) Tor: - Man känner att man har en yrkesskada för när man kommer hem till folk så vänder man på sockerskålen, är det Rörstrand eller vad är det Helena: - Man får ju ett intresse av grejer, det behöver ju inte vara en skada Tor: - Jag brukar göra sådär ibland när jag kommer hem till folk och de har mycket grejer, då vänder jag på grejer, och tittar om det är Rörstrand Nanna: - Har du luppen med dig också? Tor: - Ja, jag har alltid luppen med på lördagar, jag har den i en kedja runt halsen...
|
||
.......... |
||
Arne Persson, chef på ett lokalt Hela Människan: Vår verksamhet har som mål att ge stöd till utsatta, vi är ett så kallat socialt företag. Vårt verktyg för att få människor tillbaks till arbetslivet är vår secondhandbutik där det krävs många händer. Vi skall hämta, fixa och putsa, ställa ut på hyllorna, damma det som redan står på hyllorna, sälja, stämpla in i kassan, räkna kassan köra hem grejer till kunderna. Alltså en massa arbetsuppgifter som alla skall lösas på bästa sätt. Människor skänker saker till oss för att de tycker att det är ett viktigt arbete vi utför, och för att de vill att sakerna skall komma till nytta och inte skall kastas på soptippen. Vi ser gärna vår verksamhet i det perspektivet att vi minskar sopberget Mycket av de saker vi tar emot skulle ha blivit avfall om vi inte låtit dem gå ett varv till glädje för dem som köpt sakerna. Om man tänker på etik och moral, hur tänkte och resonerade ni när ni valde att sälja ett helt dödsbo till oss? Fanns det några betänkligheter? Vi förde en diskussion om det var att lämna ut en människa men vi förstod efter samtal med er, att det inte var den enskilde som skulle presenteras, utan ett liv utifrån de saker som fanns kvar. Så jo vi funderade innan vi sålde sakerna till er. Jag tänker att det var viktigt att det var konst och inte en dokumentär då kunde det ha blivit alltför nära. |
||
|
||
| Upp | ||